Att vara förälder!
Kategori: Allmänt
Är det finaste man kan vara tror jag, att få barn har varit något jag längtat efter så länge jag kan minnas. Jag var nog typ 10 år när jag bestämde mig för att jag ville jobba med barn. Det har liksom alltid varit min grej. Jag är bra på att ha med människor att göra. Jag älskar det sociala att ha folk runt om mig. Människor ger mig kraft. Men det är inte alltid en dans på rosor att vara förälder. Det finns mycket som man inte förstod innan man själv blev mamma. Att det alltid är fokus på någon annan, att mina behov och min vilja inte längre fick styra. Det var någon annan som alltid kom först. Det var så det skulle vara såklart. Jag var förälder och jag skulle ta hand om mitt barn på bästa sätt. När Lucas var drygt två är så flyttade jag och hans pappa isär. Det var ju såklart inget som någon av oss planerade och det var en jobbig tid som följde. Jag kände mig som en dålig mamma som inte lyckades hålla ihop min sons familj. Idag vet jag ju att vi har det bra på vårt sätt som jag också skrev om igår. Det är inte fel att gå sin egen väg. Man får göra det som är bäst just för oss. Men visst blev det ännu tuffare att bli själv med ett litet barn, inte jobbigt för han har alltid varit ett snällt barn. Men tufft för att jag fick anpassa hela mitt liv efter honom. Förutom varannan helg när jag kunde återhämta mig och ladda mina batterier.
Att vara förälder är också svårt, ibland väldigt svårt att veta om man sätter för hårda regler eller för slappa. Det är en balansgång som jag brottas mycket med. Jag vet genom vänner och genom alla mina år i skola och barnomsorg att alla föräldrar går igenom olika tuffa saker med sina barn. Ibland mer och ibland mindre men det kommer tuffa tider för alla. Det är då man prövas som förälder. Man får också en annan förståelse för hur mina föräldrar hade det när jag var tonåring. Inte lätt alla gånger, värst var det för mamma för vi hade många konflikter. Men vi redde ut det till slut. Det gör jag och Lucas också. Men ibland är vägen dit lång och kämpig och man känner att man vill ge upp. Som tur är så gör man ju inte det. Man kämpar på ett tag till. Jag vet att många har föräldrar har det extremt jobbigt och kämpigt till och från och det har jag inte haft än så länge. Men nu är vi på väg in i en spännande tid, tonårstiden när de mitt i mellan barn och vuxna. När de ska hitta sin roll i samhället, i skolan, och bland kompisar. Jag har alltid hävdat att man går i skolan i helt fel tid i livet. De är inte mogna för detta, de klarar ofta inte både av att hantera sig själva och skolan och kraven som finns där. Jag kan bara gå till mig själv. Jag tyckte inte om högstadiet och klarade precis godkänt för jag ville inte plugga. Förstod inte vitsen. Men idag önskar jag att jag hade ansträngt mig mer. När jag senare läste jag på Komvux ett år och det var så himla kul. Jag insåg hur kul det var att lära sig saker och vilken lyx det var att studera och inte jobba. Det var en härlig tid.
Detta är något som jag försöker använda i mitt föräldraskap, min erfarenhet av att jobba med barn. Men det är ju så mycket lättare när det är någon annans barn. För dem har man inte det känslomässiga bandet till. För jag tror att det är det i grund och botten som ställer till det för mig. Jag vill vara den bästa förälder jag kan. Jag vill att Lucas ska var den bästa tonåring han kan. Men för att bli en bra vuxen måste man gå igenom vissa saker. Det bara är så. Jag måste orka finnas här och styra honom rätt med regler och kärlek. Där har Astrid Lindgren sagt det så bra man ska ge barn så mycket kärlek man kan så kommer folkvettet av sig själv. Jag tror det stämmer bra. Sen behöver vi föräldrar också vara medvetna om att vi också gör fel och blir arga i helt fel situation. Det är något som inte alltid är lika lätt men det är så. Det betyder att vi måste jobba tillsammans för att lyckas. Kämpa på åt samma håll. Vi kommer inte tycka lika men vi har ändå en stark kärlek och gemenskap, det kommer vi långt på!
Kram Linda
