När man inte trodde det kunde bli värre…..
Kategori: Allmänt
Det har gått väldigt lång tid sedan jag skrev något i min blogg och det är för att livet nu ännu en gång tagit en sväng som ingen kunde förutspå. Just nu kämpar jag för att vara den bästa dotter och mamma jag kan. Tiden räcker inte till och min värk och ork gör sig hela tiden påmind. Jag balanserar alltid på gränsen vad jag klarar känns det som. Men som så många andra gånger så klarar man det man måste.
Det gäller att leva i nuet, att ta en dag i taget och glädjas för att vi har just denna dag man vet aldrig när livet förändras och de som man tycker mest om inte längre finns hos oss. Jag tänker på den hemska och onödiga olyckan som hände för några dagar sedan. Hur ska vi kunna skydda oss mot sådant? Ja såklart kan vi ta ansvar för oss själva men vi kan aldrig styra hur andra tänker och tar risker med sina egna och andras liv. Det gör mig så himla ledsen. Jag känner inte de drabbade personligen men det gör ändå ont för jag förstår deras smärta.
Just nu far det tankar runt i mig dag som natt och jag har svårt att hitta ro och få vila. Men jag vet att jag orkar bara för jag måste. Det värsta måste väl ändå vara att uppleva sitt barns sorg och försök att hantera livet mitt i en kris och man kan inte göra något för att det ska bli bättre. Det krossar mitt hjärta och jag önskar så att jag kunde göra något för att minska hans smärta. Men jag gör allt jag kan. Jag finns här, jag lyssnar, jag kramas, jag älskar honom mest i hela världen. Mer kan jag inte göra. Det är svårt att skydda någon från livet. Jag tror och har alltid trott på ärlighet och jag vill att han ska veta att han får sanningen från mig även om den är tuff. Jag tror han känner om jag inte är helt ärlig mot honom. Vår relation är väldigt unik och fast han har många personer runt sig om tycker om honom och bryr sig om honom, så är vår relation så speciell. Vi är väldigt lika på många sätt, han gör mig stolt varje dag och när jag hör andra prata om honom och den fina kille han är så blir jag så stolt och glad. Han är min, han med det fantastiska hjärtat som vill alla väl och som bryr sig om.
Jag vet att ni är många som saknat mina blogginlägg och jag önskade att jag kunde lova att skriva mer men det vet jag inget om. Jag kommer skriva när jag känner att jag vill och orkar. Det ska inte få vara en stress och press. Det ska vara något för både min skull och för er skull. Men nu när jag väl satte mig här för att skriva några rader igen så minns jag vad skönt det är efteråt när man fått skriva av sig lite. Det är på något sätt lite lättare.
Jag hoppas såklart också att allt är bra med er också, det är så tråkigt att vi inte kan få kontroll på detta virus men vi får kämpa på även om det är tufft och man bara vill att allt ska bli som förut. Men inget kommer bli som det var förut. Men det kan ju bli lite lättare men jag tror att många saker som vi nu tänker på dagligen kommer att finnas kvar länge efter och det tror jag tom kan vara bra. Ibland är det bra att vara tvungen att tänka i nya banor för annars skulle ju allt bara vara samma och det vore inte bra för vår utveckling.
Ta hand om er, tills vi hörs igen.
Kramar Linda
