livetpamittvis.blogg.se

Det här är en personlig blogg om Livet, mitt i synnerhet. Vad är det som driver mig framåt, vad är viktigt för oss i vardagen. Tankar och funderingar och en del personliga åsikter. Följ mig gärna på mitt nya äventyr som Bloggare.

Berg och Dalbanan

Kategori: Allmänt

Hej på er nu var det riktigt längesedan jag skrev något i min blogg. Jag har helt enkelt inte haft några ideér eller inspiration. Men nu verkar den vara tillbaka! Jag vet att ni är några som har saknat mina bloggar och det glädjer mig verkligen att ni tycker det är kul att läsa. Tyvärr så har denna höst och vinter inte varit den lättaste tiden för någon av oss. Inte för mig heller, i och med Corona och ökningen i höst så blev jag tvungen att börja jobba hemma igen på heltid. Det är ju både på gott och ont. Det som är positivt är ju att slippa resorna på ca 6 mil om dagen, det andra är att när jag inte känner mig pigg så blir inte ansträngningen i så stor som den varit om jag skulle ha åkt till jobbet. Den största nackdelen är ju att man blir väldigt ensam hemma. Det är tråkigt för jag är en social och sällskaplig person. Jag tycker om att umgås med människor men i dessa tider så är det ju något som vi alla behöver dra ner på. Ni som har följt min blogg under året vet hur tufft det har varit ofta, men jag har bitit ihop och kämpat på. Men förra veckan kände jag att jag tappade fotfästet på riktigt. Min energi och kämpaglöd föll till 0 %. Allt detta efter att jag varit på ortopedmottagningen på Lindesbergs Lasarett. Jag skulle äntligen få träffa en ortoped och enligt min läkare på vårdcentralen så var planen glasklar jag skulle äntligen få min operation av knäna godkänd och jag skulle börja resan till ett bättre liv och framförallt mindre smärtor och mediciner. Jag har aldrig blivit speciellt väl mottagen på ortopeden men denna gång hade jag gjort allt de önskade och lite till. Så det fanns en stor förhoppning när jag åkte upp och träffade den kvinnliga läkaren.  

Men inte ens jag hade kunnat förutse vad som skulle kunna hända. Hon tog upp en massa saker som kunde gå fel med en operation, hon pratade om komplikationer som kunde göra att jag hamnade i rullstol med två amputerade ben, hon pratade om att mitt dåliga blodvärde skulle kunna leda till att kroppen inte orkade mer och jag kunde dö. Jag satt med denna läkare i nästan 1 timme, tårarna strömmade nerför mina kinder och hon hade inget positivt alls att säga, hon sa även att jag var för ung att detta är operationer för folk som är över 65 år. Jag har aldrig i hela mitt liv känt mig så liten och betydelselös. Jag har spenderat stora delar av mitt vuxna liv inom vården men jag har aldrig blivit så illa behandlad som jag blev av henne. När jag gick ut från Lasarettet i Lindesberg var det med en hopplöshet och en känsla att livet var över. Det fanns inget ljus i tunneln att kämpa för och det enda hon erbjudit mig var att få mer och starkare opioider. För att någon operation hade hon gjort klart för mig skulle inte ske. Så här i efterhand är jag säker på att hon bestämt sig innan hon ens träffade mig. Hon skulle inte operera mig, det var därför hon drog upp alla de värsta senariorna. Hade jag inte haft mitt barn, mina vänner och min familj så hade jag kanske inte ens kommit hem den dagen. För det var så det kändes, mitt liv var över. Hur skulle jag orka kämpa vidare, vad skulle nu motivera mig att gå upp varje morgon? Jag hade 0 % energi eller livsglädje och det är så ovanligt att jag känner så. För även om livet är skittufft väldigt ofta så har jag alltid kämpat vidare men nu visste jag inte hur jag skulle komma vidare och det skrämde mig. Men jag tillät mig att känna mig knäckt och ledsen. Jag gav känslorna utrymme, jag grät och jag skrek av förtvivlan för jag kände att jag hade förlorat mitt liv. Allteftersom dagarna gick så började jag lugna ner mig och jag visste att jag var tvungen att komma vidare på något sätt. Jag har ett barn som är beroende av mig, jag har mina kära vänner som alltid finns här, jag har min Pappa och mina syskon. Det var nog ändå tur för hade jag varit en ensam person så hade jag lika gärna kunnat ge upp.

 

Jag gav inte upp denna gång heller även om det var nära, jag skrev ett meddelande på mina vårdkontakter och bad min läkare på vårdcentralen ringa upp mig. Vilket hon gjorde för det är en uppgörelse som vi har för att jag ska få prata med henne och inte en massa olika läkare. Hon var väldigt arg på det remissvar hon hade fått från ortopeden och hon stod inte bakom höjning av mina opioider då vårt fokus alltid har legat på att få bort mig från beroende framkallande mediciner så fort som möjligt. Hon sa att det svar som jag fått var fruktansvärt och att hon inte förstod någonting av det som ortopeden skrivit. Jag frågade henne om jag hade kunnat göra något mer för att få bättre hjälp men hon sa att jag hade gjort allt jag kunde. Jag var patient och som patient så är du alltid i ett underläge. Läkaren har all makt och om läkaren vill fokusera på fel saker så kan jag inte göra något alls. Min läkare skulle ta upp mig och mitt fall med den som är medicinskt ansvarig på vårdcentralen och efter det skulle hon återkomma till mig för hon kunde inte acceptera detta.

Hon återkom till mig dagen därpå och sa att hon hade pratat med hennes erfarna kollega och han hade tyckt samma sak som henne. Detta var inte en rättvis och korrekt bedömning av mig. Hon skulle ta kontakt med en överläkare i Lindesberg och fråga honom om hur vi ska gå vidare. Hon sa att man har ju alltid rätt till en andra åsikt. Jag kände mig lättad att hon nu tog över detta för att jag hade ingen kraft och ingen ork att kämpa längre och hon förstod och hon försäkrade mig om att jag inte gjort något fel. Hon återkom till mig i fredags och hade pratat med överläkaren och han hade tittat på mina sista röntgenbilder och han tyckte att jag var en solklar operationskandidat och att det ska ske med prioritet. Jag kommer att få en ny tid för bedömning hos honom. Jag blev så otroligt lättad och glad när hon ringde och berättade det för mig. Jag skulle få en chans till, få prata med någon annan. Ett litet hopp tändes i mig igen. Men jag tar inte ut något. Jag väntar in tiden och åker upp till Lindesberg igen träffar honom sedan för vi se vad som händer. Men vad hade hänt om jag inte haft min bästa läkare på vårdcentralen, om hon inte hade kämpat för mig? Vad händer med alla i Sverige som inte har den turen? Det är fruktansvärt hur mycket en bedömning från en läkare kan förstöra för människor. Jag blir så innerligt förbannad och ledsen att hon har sådan makt och att hon sedan missbrukar den. Men jag kommer berätta för min nya läkare i Lindesberg hur hon behandlade mig. För det är inte rätt att ta bort allt hopp och livsglädje för någon.

Jag känner att jag inte ännu har återhämtat mig men jag vet att jag måste fortsätta kämpa. Jag önskar verkligen att det fanns ett sätt att komma vidare utan operation men utan den så hamnar jag snart i rullstol för så illa är det. Jag är så tacksam för min andra chans. Så nu får vi se vad nästa läkare säger men enligt min läkare på vårdcentralen så ska det bli bra nu och jag får välja att tro på henne!

Kramar Linda

KOMMENTARER:

  • Björn säger:
    2020-12-21 | 07:29:37
    Bloggadress: http://vitabjorn.blogg

    Ja livet är inte lätt, men vi kämpar på. God jul Linda

    Svar: Tack Björn! Gott nytt år!
    Linda - Livet på mitt vis.

Kommentera inlägget här: