livetpamittvis.blogg.se

Men det är väl nu man får ta fram det där hårda pannbenet man har, när man ska visa för sig själv att man aldrig ger upp även om det är tufft, väldigt tufft. Att jag ska få bra önskar jag mig inte ens för jag vet att dit kommer jag inte komma men att jag kan få må lite bättre med mina mått mätt vore verkligen härligt. Det är som att man hela tiden går uppför en backe och man liksom aldrig når toppen och kan få lite med lut och kunna återhämta sig lite. Jag behöver återhämtningen för att komma vidare. Jag behöver få känna mig piggare och gladare. Jag blir orolig när det händer oväntade saker som jag inte förstår. Min mående har jag oftast väldigt bra koll på. Men nu famlar jag lite i mörkret. Det får nog bli ett samtal till min läkare på måndag för att hon kanske ska kunna kolla om hon kan lista ut vad som är konstigt.

Har i alla fall varit iväg och simmat idag och det är jag glad över att jag klarade av och det ger mig energi. Så i eftermiddag blir det vinterstudion på tv och även lite trav ska jag kunna klämma in. Lucas ska åka med sin pappa till Örebro för att gratta hans faster och sen har han valt att följa med Mats hem och komma hem imorgon. Detta betyder att jag kommer få ett dygn helt själv och det är på ett sätt skönt men samtidigt lite tomt. Men Lucas är så stor nu och han måste själv få bestämma vart han vill vara. Jag förstår att han vill vara så mycket han bara kan med sin pappa och jag är så glad att vi har den relationen att Lucas själv kan få välja. Han har lika mycket rätt till båda sina föräldrar. Men det är nog mer att man behöver vänja sig att man inte längre kan styra honom på samma sätt. Han börjar bli stor och det är bara normalt men det känns ovant.