livetpamittvis.blogg.se

Nu är det ungefär halvtid på 2020. Ett år som inte blev på något sätt som jag trott eller någon annan heller antar jag. Jag visste att den första halvan av 2020 skulle bli en tuff tid. För det var nu jag skulle leva med resultatet av min operation i slutet av 2019. Jag visste att det kunde hända i princip vad som helst. Kroppen är fantastisk och hur just min kropp skulle reagera visste ingen. Varken jag eller läkarna. Men när man gör en stor förändring i kroppen så kommer det märkas och det visste jag.  Det blev en resa som jag aldrig kunnat ana, den resan håller fortfarande på och jag kämpar varje dag för att göra det så bra jag kan. Jag gav ett nyårslöfte inför 2020 som jag ALDRIG brukar göra för jag vet hur svårt det är att hålla dem. Men detta år skulle bli annorlunda. Jag lovade mig själv att träna varje dag under hela 2020. Det kanske inte blir speciellt mycket alla dagar men något skulle jag göra. Det har jag verkligen gjort, det är tufft till och från när viljan och envisheten vill mer än vad min kropp vill men jag gör det och jag gör det så gott jag kan. Visst har det gett resultat och visst har jag gått ner mycket i vikt. Men det är inte nyckeln till smärtfri tillvaro eller evig lycka. Det är så mycket kvar och den dag jag slutar kämpa så fungerar det inte. Jag måste framåt och hålla i. Inte tänka att det är gott nog. Jag får ofta fina och snälla kommentarer om min resa detta år och jag blir glad såklart men det har varit en högt pris att betala. När man kämpar med något under en lång tid och ändå blir inte belöningen det man vill, det är otroligt psykiskt jobbigt. För mig är det att få vara smärtfri någon liten stund, men det är inte möjligt som min kropp är nu och vad framtiden har att bjuda på det har jag ingen aning om. Ett steg i taget och fortsätta som jag gjort det är allt jag kan göra nu och fortsätta ta kampen varje dag.

När Pandemin slog till över världen och även hos oss här i trygga, säkra Sverige så ställdes mycket på prov. Så även för mig. Hur skulle man tänka nu? Hålla avstånd på en arbetsplats med nästan 100st anställda. Det blir mer än svårt. Så den 12 Mars gick jag hem för att jobba hemma ett tag. Det blev ett väldigt långt tag…. Det gör jag fortfarande även om jag nu har semester. Men ni som känner mig vet hur social och beroende av andra människor jag är och de människor jag har runt mig är de som gör att jag orka kämpa. Så ni förstår hur jobbigt det har varit att sitta hemma i min ensamhet och jobba. Jag saknar mina kollegor otroligt mycket. De som känner mig och som finns där för det som är positivt men även de som lyfter mig och hjälper mig när min värk är för svår eller min energi är borta. När jag tänker på det nu så förstår jag inte hur jag har klarat det alls egentligen. Jag vet att jag har tur som kan sköta mitt jobb hemifrån och det gör jag på ett bra sätt men det har varit oerhört tufft. Men jag är van att ta en dag i taget och inte planera för långt. Det har nog hjälpt mig mycket. Tur att man inte vet hur morgondagen ska bli. Visst har det funnits en del positiva saker med att jobba hemma. Framförallt på morgonen att inte behöva ställa klockan tidigt stressa och greja för att hinna åka till jobbet i tid. Det har sparat mycket energi just på morgonen. När jag har jobbat hemma har jag i princip kunnat gå upp, ta min medicin och satt mig att jobba, inget mer har behövts och det har varit väldigt skönt de dagar när man vaknar med en kropp som gör mer ont än vanligt. Men om jag fått byta så hade jag bytt bekvämligheten mot mina goaste kollegor varje dag. NI är grymma och jag har förmånen att jobba med er och det är jag tacksam för idag och alla andra dagar.

Jag är också mamma till den finaste och mest omtänksamma 14 åringen som finns! Min älskade Lucas du är ofta anledningen till att jag går upp alls och fortsätter min kamp och inte ger upp. Du gör mig otroligt stolt varje dag. Varken du eller jag är perfekta och ibland så skriker jag för mycket åt dig mer än jag vill, men det är för att jag inte orkar med mig själv. DU vet att det kommer att gå över strax men tyvärr så behöver det få komma ut och då är du där och får stå ut med det. Men jag vet att DU vet hur mycket jag älskar dig och jag skulle göra ALLT för dig. Jag gör allt jag kan för att göra vårt liv tillsammans så bra som möjligt. Jag kan inte göra allt som jag vill med dig men jag kan ÄLSKA dig till den dagen jag dör. Jag förbereder dig för att kunna leva ditt liv utan mig och din pappa och jag vet att det är tufft för dig också till och från med skolan tex. Men tillsammans kommer vi klara allt och alla vägar är inte raka. Men man kan komma fram till målet ändå. Jag kommer finnas här för dig under hela vägen och till slut så kommer vi att lyckas det vet jag. Nu är det snart dags för dig att komma hem och vi ska ha fyra veckors skön semester tillsammans och vi ska göra sådant vi tycker är kul DU och JAG. Det kommer bli mysigt och bra. Vi ska ladda våra batterier för att orka ta tag i denna höst som kommer.

  De sista tankarna går i dagens blogg till mina vänner, ni är de mest fantastiska och värdefulla som finns i mitt liv. Jag skulle välja er alla igen om jag kunde.  Ni peppar och finns här i ur och skur och det betyder mer än jag någonsin kan uttrycka i ord. Ni gör mina dagar lättare, ni gör mig glad och tacksam för att just jag har de finaste vännerna på jorden. Jag vet att ni vet att jag alltid finns här för er också. Tillsammans är vi starka och när vi inte är så starka så är det också helt ok.

Dagens blogg tillägnar jag alla fina människor som jag har förmånen att ha i mitt liv. Ni är ALLA grymma på just ert sätt och jag är inte rik på pengar men jag är rik som har så många otroligt fina människor runt om mig! Det är mycket viktigare än alla pengar i hela världen! Love You!!!!

Ha en underbar fortsättning på sommaren!

Kramar Linda