När det självklara inte riktigt faller på plats.
Kategori: Allmänt
Har ni också varit med om när tanken inte räcker hela vägen fram. Det gör jag till och från, jag blir då ganska förvånad för jag tycker att jag har koll på det mesta men ibland så är det som att tanken inte riktigt tar mig ända fram. Jag funderar på vad det beror på egentligen. Man borde ju kanske räkna med det värsta och hoppas på det bästa. Men när inte mina tankar och funderingar räcker så har jag som tur är vänner, familj och kollegor runt mig som kan lite diskret hjälpa till och fråga om jag inte tänkt på ditt eller datt och det är ju tur det.
I morse började jag dagen på vårdcentralen och det var återigen dags att ta nya prover, det var nästan spökligt där, det fanns några få personer som väntade som jag gjorde och i sofforna med dubbla sittplatser hade man tagit bort en plats och det slog mig ju ganska sent varför det såg ut så. Men såklart berodde det på Corona och risken att vi ska smitta varandra. Men man påminns egentligen hela tiden om att något inte är som vanligt. Nu ikväll var vi på apoteket på Karlskoga lasarett och där var det nästan helt öde. Det är som man säger det blir kusligt och spökligt. Men så klart finns det ju människor på lasarettet men det är förbjudet med besök hos patienter mm. Imorgon ska jag träffa en läkare i Lindesberg där de gjorde min magoperation, visst har man en liten orolig känsla i kroppen när man ska spendera tid på ett lasarett. Man vill ju inte få något virus. Men å andra sidan så skulle de ju inte riskera något. Man får som vanligt tänka att folk tar sitt ansvar och inte är ute bland folk om man inte behöver.
Jag hoppas verkligen på några svar, för nu är det otroligt mycket frågetecken. Men jag ska inte åka hem utan att de gör något. Nu har vi gjort vad vi kan här hemma och med hjälp av läkarna på vårdcentralen nu får vi koppla in proffsen. Nu får de bevisa varför de är överläkare. För det enda jag kan tänka mig att detta har med att göra är min mage och den ändring som de har gjort med mina tarmar. Jag har inga svar såklart men jag en massa frågor, jag har en kropp som gör ont mer än vanligt, smärtfri är jag aldrig men jag brukar i alla fall kunna hantera det för jag vet vart min smärta kommer ifrån. Men i detta fall vet jag inte exakt vad som händer i min kropp och det skrämmer mig. Sen så måste man försöka tänka så positivt man kan och det är inte min stil att gräva ner mig. Men jag måste ta detta på allvar och jag kan inte ta att de bara säger att det inte är något fel på mig. För att det är något som är fel eller obalans i min kropp. Nu behöver vi få ordning på det.
Lucas skola har denna vecka hemskola vissa dagar, detta för att förbereda barnen och lärarna att jobba med distans skola. Det tror jag är bra. Två årskurser är på skolan samtidigt alltså är en årskurs alltid hemma och jobbar det innebär ju att det varje dag är mindre elever på skolan och de som är hemma får vänja sig hur det är att planera sin skoldag hemma. Sen om de får lika mycket gjort det kan man inte veta. Men Lucas har följt sitt schema så gott han kunde och han har jobbat en hel del och när det var dags för gympa så tog han en powerwalk med morfar. Det var bra både för Lucas och morfar och de fick umgås lite ute i friska luften. Där ser man väldigt tydligt hur viktigt det är för barn att röra på sig under dagen för när Lucas kom hem var han full med energi. Härligt att se tycker jag, vi behöver hålla fast vid vardagen så mycket vi kan. Jag kan märka att han är rätt orolig för det som händer runt om oss. Det är ju väldigt bra att han är medveten men när det går över till rädsla så gäller det att prata om rädslorna och se vad man egentligen är rädd för. Men jag tror att vi alla är lite rädda för vad som ska hända och vad det kommer att innebära för just oss. Men vi fortsätter som vi gjort hittills. Håller oss borta från människor så mycket vi kan, tvätta och sprita våra händer och försöka leva vårt liv så normalt som möjligt.
Kram Linda
