Varför är det så svårt att ta det lugnt?
Kategori: Allmänt
Livet bara rusar på i 180 km/h timman känns det som, man har ett heltidsjobb att sköta, ett hem och ett barn att ta hand om. En kropp som inte vill som jag vill. Men ibland måste man stanna upp. Stanna upp och ta det lugnt men det är så himla svårt. Jag känner i hela kroppen och i huvudet hur mycket jag behöver vila men får liksom inte ro till det. Gav rådet till en av mina bästa vänner häromdagen att man kanske måste tvinga sig. Bara ta 30 minuter och landa. Låta tankarna virvla runt om de vill det men man ska ha fokus på en sak VILA. Det är lätt att ge sådana här råd till andra men det är så extremt svårt att göra för sin egen skull.
Just nu är jag inne i en tuff tid, fram till nu har jag känt sådan energi och lust men nu känner jag mig mest trött och seg. Jag har tänkt mycket på det här i några dagar. Varför mår jag så här nu? Vad kan jag göra åt det egentligen? Det första jag måste göra är att acceptera att det är så här. Behöver jag egentligen veta varför? Om det är så att jag behöver veta det för att hitta ett inre lugn så får jag ta mig tid att tänka på det men då måste jag vara sann mot mig själv. Inte ljuga för mig själv för att det känns bättre för stunden. När man tänker på olika anledningar varför man reagerar på olika sätt så lyfter man på saker i sitt minne. Kanske börjar vissa bitar falla på plats.
Jag tror att jag tillhör de där som vill ha kontroll varför jag reagerar som jag gör. Jag har också aktivt lagt in vila i minst 30 minuter varje dag för jag vet att jag behöver det. Jag kan inte bara köra på hur gärna jag än vill det. Min kropp och min hjärna klarar inte det. Jag måste ta ett steg i taget inte tio i taget och det är svårt. Men jag inser att jag lever väldigt mycket på gränsen av vad jag klarar av just nu. Därför blir tiden för att landa och återhämta så viktig för mig.
Så när jag nu kommit fram till vissa saker som jag vet har tagit mig till den punkt som jag är idag, vad gör jag då bäst med den informationen? Hösten 2019 var väldigt jobbig för mig på många olika sätt. Det var mycket som hände på mitt jobb, med mig fysiskt, jag kämpade hårt och jag gav inte upp. Det har jag inte gjort nu heller men jag inser ju att jag balanserar på en skör tråd och att jag behöver ta hand om mig för att inte trilla över kanten. För jag har väldigt nära till den just nu. Jag behöver ta bort saker som jag skulle vilja göra för att klara det jag måste göra. Jag får omge mig med människor som ger energi och strunta i dem som tar den ifrån mig. Det är lättare sagt än gjort men jag måste för det tar så mycket onödig energi. Den behöver jag till bättre saker helt enkelt.
Det är ok att känns så här får jag intala mig, alla gör det ibland. Det vet jag ju egentligen men det är ändå svårt. Men ibland har man en massa kraft och energi och allt känns kul, ibland är det tvärtom och man får kämpa för att orka hitta energi till minsta lilla sak. Men man får bara fortsätta kämpa ta en dag i taget, dela upp sysslor, få in rätt vila och återhämtning så att kroppen hinner ifatt huvudet. För i mitt fall är det så jag behöver jobba och tänka. När man lever på gränsen av sin förmåga att orka så måste man ta ett litet steg i taget tills man känner att energin vänder tillbaka.
Så till er från mig fortsätta kämpa ta en dag i taget, lägg in återhämtning, ha en plan för det som behöver göras. Dela upp det jobbiga, man måste inte ta allt på en gång.
Kram Linda
