Dagen när jag blev vuxen.
Kategori: Allmänt
I lördags den 8 Maj 2021 gick jag från att vara en dotter till att inte längre vara ett barn till någon. Det känns väldigt konstigt och ovant. Men så är livet det är väl något vi i alla fall är säkra på vi föds och vi dör. Så är det ju för oss alla.
Tanken att min finaste pappa inte finns längre värker i mig, det går upp och ner som sorg brukar göra, vissa stunder känns det ok och andra känns det olidligt jobbigt. Något man kan vara säker på är att från och med nu så kommer saker inte längre vara som de alltid har varit. De personer som gav mig ett otroligt rikt liv i deras familj finns inte längre hos mig, jag vet att jag nämnt det innan i någon blogg att utan dem hade jag antagligen inte ens levt idag. Det låter kanske väldigt drastiskt men så är min verklighet och det är något som för mig har blivit tydligare med åren. När man är ung och livet leker så tänker man inte så mycket på dessa saker. Men ju äldre man blir desto mer tacksam för det man har och det man fått uppleva blir man.
För cirka 10 år sedan dog min mamma, efter det har det på väldigt många sätt varit Lucas, jag och pappa. Vi har funnits här för varandra och varit trygghet och hjälpts åt. Vi har pratat med varandra i telefon varje dag, inte alltid om något speciellt men bara för att kolla av läget, se att allt är bra. Vi har träffats flera gånger varje vecka. Vi har rest tillsammans, vi har firat nästan alla högtider tillsammans. Det kommer aldrig mer bli så. Jag kan inte längre ringa dig när jag behöver ha hjälp och råd med något. Du fanns här för mig när jag inte orkade, när jag behövde skjuts till akuten, när Lucas behövde lite extra stöd och trygghet. Det gör att känslan av ensamhet växer i mig. Jag vet ju såklart att jag inte är ensam, men den som alltid fanns där finns inte här längre. Det är en ny vardag som jag och Lucas ska lära oss att leva i. Jag vet att det kommer gå bra med tiden. För mamma och pappa har lagt en stadig grund för mig att stå på. Jag vet vem jag är och jag vet vad jag kan. Jag kommer klara det. Men jag kommer sakna dig pappa så otroligt mycket.
Men mitt i all sorg och saknad så vet jag i alla fall en sak. Jag har gjort precis allt jag kunde när du fanns här, jag var med på alla läkarbesök, jag satt vid din sida varje dag när du var sjuk, jag hjälpte dig med allt jag kunde. Precis som du alltid gjorde för mig. Jag gjorde det inte för att jag var tvungen jag gjorde det för att jag älskade dig och var tacksam för allt du och mamma gett mig i drygt 45 år. Jag skulle kunna ge vad som helst för att fått ha dig kvar. Men jag ville inte se dig lida, du var inte en person som var bra på att vara sjuk och svag. Därför var det bästa för dig att du fick somna in. Du förtjänade ett bättre slut. Jag vet att du ville leva längre, att du inte var klar. Men sjukdomar styr vi inte över och nu har sjukdomen tagit både dig och mamma ifrån oss. Man vet inget om vad som händer om en stund det enda man vet är det vi har just nu. Det är dumt att skjuta på att sådant som man tycker är viktigt till senare, jag försöker bli bättre på att leva i nuet.
Jag står inför stora förändringar i livet i den närmsta framtiden och jag vet att du pappa hade velat finnas här för mig, hjälpa mig ta mig igenom den tuffa osäkra tid som väntar. Du sa det till mig. Jag skulle ju finnas här för dig nu. Jag vet att om du hade fått fortsätta ditt liv lite till så hade du varit där som du alltid var, men som jag sa till dig när vi pratade om det så kommer jag klara mig. Men du kommer vara så saknad. Du var kanske inte alltid den bästa på ord men det betydde inte att du inte kände de rätta sakerna. Jag kommer fortsätta att prata med dig, precis som jag gör med mamma men jag kommer verkligen sakna dina svar.
Tack för allt du och mamma gett mig, tack för mitt liv!
